Recension: 'Camping' är en lång, obekväm resa
När vi först ser Kathryn (Jennifer Garner), hoppar hon upp i luften i slowmotion, mot en bakgrund av natur och blå himmel. Det är ett framträdande: Hon låter sin man Walt (David Tennant) ta hennes bild för sitt Instagram-konto (som har 11 000 följare). Hon rusar fram för att se bilderna, hennes glada ansikte flimrar av och hennes ögonbryn slår upp ett tält av ångest. Gillade du det? hon frågar. Det är kicky, eller hur?
Kathryn och Walt är på väg ut i Kaliforniens vilda natur för en weekendresa med vänner och familj för att fira hans 45-årsdag. Men firandet är sekundärt till programmets primära intresse: Kathryns ständiga ansträngning att presentera, både för sina virtuella följare och verkliga landsmän, en glädje som hon uppnår genom militär rigor. Hon anstränger sig mycket för att verka bekymmerslös.
Du kan beskriva Camping, som börjar på söndag på HBO, som en komedi av svår smärta. Kathryn har genomgått en hysterektomi - hennes Instagram-konto är inriktat på arbetande mammor och kvinnor som lever med kronisk smärta - och serien gör ett löpande skämt om hennes ständiga klagomål om hennes bäckenbotten. Det finns fysiska skador och känslomässiga skador och det elände Kathryn tillfogar sina mindre än rustika gäster med sin idé om strikt planerat kul. (Vänner får inte vänner och fågelskåda.)
Komedin med socialt obehag kan vara utsökt, som en djupmassage som gör ont tills det känns bra. Camping har sådana stunder. Men alltför ofta skjuts den förbi krypande komedi till direkt grymhet utan lättnad eller tillräckligt förlösande skratt, och blir en No Exit-upplevelse av att se det fruktansvärda vara fruktansvärt till det fruktansvärda.
Camping kommer från Lena Dunham och Jenni Konner från Girls, som bearbetade den från en brittisk serie tillsammans med John Riggi, och den delar deras tidigare series förkärlek för att spetsa de närsynta urbana privilegierade.
2021 års bästa tv
Tv i år bjöd på uppfinningsrikedom, humor, trots och hopp. Här är några av höjdpunkterna som valts ut av The Times TV-kritiker:
- 'Inuti': Skriven och inspelad i ett enkelrum, Bo Burnhams komedispecial, streamad på Netflix, sätter fokus på internetlivet mitt i pandemin .
- 'Dickinson': De Apple TV+-serien är en litterär superhjältinnas ursprungsberättelse som är helt seriös när det gäller sitt ämne men ändå oseriöst om sig själv.
- 'Följd': I det mördande HBO-dramat om en familj av mediemiljardärer, att vara rik är ingenting som det brukade vara .
- 'The Underground Railroad': Barry Jenkins transfixerande anpassning av Colson Whitehead-romanen är fabulistisk men ändå grymt verklig.
[ Läs om produktionen av Camping ]
Kathryn och Walt (en nebbishy sav som tyst lider av en årslång sexuell torka) får sällskap av sin soligt mörka syster, Carleen (Ione Skye); Kathryns främmande bästa vän, Nina-Joy (Janicza Bravo); deras partners (Chris Sullivan och Brett Gelman); och en objuden, oentusiastisk tonåring, Sol (Cheyenne Haynes).
Alla i gruppen, okänd för Kathryn, betraktar henne med något som sträcker sig från motvilja till rädsla, medan hon tjatar, passivt-aggressivt dömer och behandlar sin son Orvis (Duncan Joiner) som om han var gjord av glas. Hon är en helikopterförälder, en helikopterfru och en helikoptervän.
Dynamiken destabiliseras när den nyligen separerade Miguel (Arturo del Puerto) dyker upp med sin nya flickvän, en frisinnad DJ/reiki-healer/hantverkare med nötost vid namn Jandice (Juliette Lewis, i en Juliette Lewis-roll). Hon är anti-Kathryn, impulsiv, vild och oansvarig, och hennes närvaro öppnar gruppens spänningar som locket på en ny burk med ormar.
Det är till en början svårt att peka ut var Camping går fel, för det är mycket som stämmer med det. Den har en gedigen komisk roll, från den skarpt tighta Garner och neråt. (Bridget Everett vrider bort varje droppe från en liten roll som campingplatsens grova ägare.)
BildKreditera...Anne Marie Fox/HBO
Dunham och Konner, som på Girls, har perfekt tonhöjd för språket och sederna i detta samhällsskikt. (Vem skulle annars få en antikhandlare att sälja en vintagering till ett par bohemiska fyrtiotalingar genom att notera att den gavs till Liz Phair av John Cusack?) Och det finns något av det aktuella ögonblicket i Kathryns karaktär, en kvinna som körs halvt. av det goopiska trycket att förebilda perfekt moderskap och gästfrihet.
Kärnproblemet är hur tecknat showen ritar Kathryn. Jag kom på mig själv att bli sympatisk med henne av ingen annan anledning än att Camping är så staplade mot henne; Jag vet inte om det är möjligt för en serie att mobba sin egen huvudperson, men det kan se ut ungefär så här. Inte för att showen är särskilt generös mot hennes självöverseende, solipsistiska följeslagare heller. (Den enda vuxna som inte gjorts till en karikatyr är Nina-Joy, som knappt har fått någon personlighet alls.)
Det finns, på pappret, materialet för att gå djupare med Kathryn - att fråga, utan att offra den skärande humorn, vad som gjorde henne så här? Girls var experter på att visa när dess karaktärer var fulla av det samtidigt som de utforskade precis vad som fyllde dem med det.
Men Camping verkar inte ha någon sådan nyfikenhet. Det kanske ändå skulle fungera om det helt enkelt vore roligare, om det byggde upp fart från den ogenomtänkta resans fortgående katastrof. Istället drar det, slår på samma toner om Kathryns omedvetenhet och självdramatisering, och det börjar verkligen kännas som en långhelg.
Showen är desto mer frustrerande för mängden potential och talang som är involverad. Camping kan vara en skärande social satir över den moderna driften att försöka få ens liv att leva upp till den omöjliga perfektionen av iscensatta ögonblick på Instagram. Men det är svårt att se förbi det hårda filtret.