Är vi lever i tiden baserat på en sann berättelse?

'We Live in Time' är en gripande, decenniumspännerande romantik utforska djupet av råa känslor som ett par går igenom i sina högsta toppar och lägsta dalar. Tobias (Andrew Garfield) är nere på soptippen och går igenom en skilsmässa när Almut (Florence Pugh) kraschar in i honom med sin bil. Efter att hon tagit honom till sjukhuset och försöker göra upp till honom börjar de två närma sig varandra. Men Almut kämpar mot en cancer som sakta håller på att äta upp när hon har kvar, och de två är smärtsamt medvetna om de allt svårare tillfällen som väntar. Filmen, regisserad av John Crowley, utspelar sig i ett icke-linjärt format och ger sig i kast med en djupgående utforskning av kärlek, sorg och dödlighet.

We Live in Time är ett skönlitterärt verk som fick stor resonans hos Andrew Garfield

'We Live in Time' är en hårt slående fiktiv film baserad på manus av den brittiske dramatikern Nick Payne. Trots att filmen inte är rotad i en verklig berättelse, fördjupar filmen publiken i verkligheten av kärlek och dödlighet med en livsbejakande filosofi. Det var just denna egenskap hos filmen som drog Andrew Garfield till rollen. Skådespelarens mamma, Lynne Garfield, gick bort i bukspottkörtelcancer 2019, och Garfield hade gått igenom något av en medellivskris sedan dess.

'När jag läste (manuset) var jag i djupgående kontemplation över meningen med livet. Som alltid, men kanske mer uttalad i det ögonblicket”, avslöjade skådespelaren i en intervju . 'Jag tänkte på livet, döden, kärleken, meningen, tiden... när jag var 39 och 40 år gammal, en typ av medellivskris, blickar framåt, ser bakåt, ser exakt var jag är.' Efter att ha gått igenom manuset förundrade han sig över hur det berättade en historia som sannolikt sprang ur samma frågor och förvirring som han hade.

Filmens budskap resonerade också med minnet av hans mamma, som var full av kärlek till livet och naturen. Att ta på sig den känslomässigt laddade rollen som Tobias tillät honom att hedra den känslomässiga turbulensen som hans far gick igenom när han förlorade sitt livs kärlek. Skådespelaren inser att de subtila upptäckterna i filmen är de som tog honom lång tid att ta reda på själv. En av filmens viktigaste saker för honom var att sorg och glädje är samma sak. Vi kan inte ha det ena utan det andra, bara gå så högt vi kan gå lågt. Till slut anser Garfield projektet som en välsignelse i förklädd på ett personligt plan, som hjälper honom genom osäkerheten i hans medelålderskris.

Filmen motiverade Florence Pugh att förnya sitt sökande efter kärlek

Det kraftfulla berättandet av 'Vi lever i tiden' är grundat i en orubblig blick på råa känslor och verkligheten i livet och kärleken. Ungefär som Andrew Garfield kände sig huvudrollsinnehavaren Florence Pugh också grundligt rörd av det. När hon avslutade inspelningen kände hon en aldrig tidigare skådad koppling till sin medspelare och hoppades uppriktigt att de skulle få arbeta tillsammans igen. Projektet kom vid en relevant tidpunkt för skådespelerskan, eftersom hon hade gått igenom obehagliga upplevelser av relationer under det senaste året. 28-åringen inspirerades av filmen att inte förhålla sig passiv när det kom till romantik och istället gå ut och hitta kärleken.

We Live in Time är fylld av kärlek och längtan som påminner om en tidigare era

För regissören John Crowley påminde 'We Live in Time' honom kort om den första filmen han arbetade på med Andrew Garfield, 'Boy A.' Vid tiden för filmen från 2007 var Garfield rädd för rollen eftersom det var hans första gång leder, och han backade nästan ur filmen. Crowley övertygade honom att stanna och hjälpte Garfield att leverera en prestation som gav honom en BAFTA. I regissörens ögon har den känslighet han tillförde rollen då blivit mycket djupare med årtionden av känslomässig erfarenhet och förlust att dra nytta av.

Regissören postulerar att filmen tillhör samma era som Garfield började sin karriär. Han känns som om relationer har förlorat mycket av sin oskuld och intimitet, och människor blir mycket mer bevakade i frågor om romantik. 'Vi är mycket mindre intima med verkligheten,' sa regissören i en intervju . 'Det finns en sådan splittring kring hur vi upplever världen nu, och jag tycker att det känns som att det här är en film fylld av längtan på det sättet. Jag tror att det finns antingen en omedveten eller till och med medveten längtan i publiken efter dessa bilder. Att se den nivån av intimitet och anknytning levas ut på skärmen.” 'We Live in Time' har alltså potentialen att framkalla en djup känslomässig resonans genom sin djupt livsbejakande berättelse, oavsett dess fiktiva natur.