Danmark har en rik och varierad filmhistoria, som ofta har förbisetts till förmån för andra länders pris. Danska blev kär i film ända sedan den började. Den första danskproducerade filmen släpptes 1897 och den första studion grundades redan 1906 av Ole Olsen. Danska filmskapare och skådespelare har alltid hyllats, från Asta Nielsens och Benjamin Christensens berusande dagar till Carl Dreyer, och sedan vidare till Lars von Trier och Mads Mikkelsen, bland många andra armaturer.
Den helt fascinerande aspekten av dansk film är att sådana kreativa ansträngningar är så älskade och så förälskade i brödraskapsandan att de flesta av deras filmer finansieras offentligt. Idealerna för dansk film bygger på frihet och samarbete, som sipprar in i deras berömda verk. Särskilt omnämnande måste ges till det danska filminstitutet, den nationella filmbyrån som medverkar till att upprätthålla de utmärkta standarderna för dansk filmskapande. Här är listan över de bästa danska filmerna någonsin som förhoppningsvis kommer att sprida deras inverkan till en bredare publik, och som vördar den oinhibiterade andan av det danska filmgeniet. Du kan hitta några av dessa bästa danska filmer på Netflix, Hulu eller Amazon Prime.
Susanne Biers filmiska triumf är på livet för två par, Marie-Niels och Joachim-Cecilie, vars liv sammanflätas med katastrofal effekt. Författaren Anders Thomas Jensen är högst upp i sitt spel med sin frekventa medarbetare Bier. Hans känsliga manuskript håller skickligt ångest och ärlighet hos karaktärerna, och i förlängning vår nittade uppmärksamhet. Med hjärtskärande föreställningar från de fyra ledarna (Paprika Steen, Sonja Richter, Nikolaj Lie Kaas och Mads Mikkelsen), och med hjälp av de direkta och minimalistiska metoderna för 'Dogme 95' -strukturen, 'Elsker dig for evigt' (dess ursprungliga danska namn ) är en otvivelaktig känslomässig turné.
En mogen, oinhibiterad skildring av den danska kriminella världen. Sömlös koreografi som smälter in i det mörka, grusiga ämnet. En skarp skildring av kaos och skador i samband med droger, bortsett från enbart missbruk. En serie som ansvarar för att starta karriären för en bona fide artist. En tredelad serie där filmerna är oberoende av varandra och ändå berättar en övertygande historia som knyter samman med dem alla. En serie som visar hur mörka perspektiva på gott och ont är i en värld som är så mörk som Köpenhamns underjorden genom sina olika huvudpersoner.
Vem som helst skulle bli chockad med god anledning att upptäcka att alla ovanstående kriterier uppfylls perfekt av den oöverträffade Nicolas Winding Refns ”Pusher” -trilogin. Förvånansvärt nog var ”Pusher” Refns regidebut samt starten på en viss Mads Mikkelsens skådespelarkarriär. Denna trilogi är väldigt högt i att skildra kriminell kultur och en av Danmarks allra bästa filmer.
'The Idiots' ('Idioterne') är den andra filmen i mästare filmskaparen Lars von Triers berömda 'Golden Heart' -trilogi. Föregås av 'Breaking the Waves' och efterföljs av 'Dancer in the Dark'; båda häpnadsväckande filmer i sig själv; denna kontroversiellt uttryckliga film följer också tekniken ”Dogme 95” som von Trier själv förökat, till perfektion. Den här upproriska filmen har en orolig grupp som utforskar sin ”inre idiot” när de går runt genom att avsiktligt agera som intellektuella funktionshinder. De utmanar helt upprättelsens konventioner, som kulminerar i en kaotisk men i slutändan tillfredsställande slutsats.
'Pelle Erobreren' på originaldanska, den här glittrande filmproduktionen fick många utmärkelser vid släpptiden. Detta mästerverk i Bille August är dock mycket mer än sina utmärkelser och visar en rörande far-son-relation inför motgångar.
Filmen visar den noga resa till ett ovälkommen dansk land av två svenska invandrare, Lasse (Max von Sydow) och hans son, den eponymous Pelle (Pelle Hvenegaard). Leadföreställningarna är fantastiskt exakta. von Sydows uppträdande var särskilt lovordad för att ta fram såväl patos som hopp i en allvarlig situation. Filmen vann Danmark sitt andra Oscar i rad för bästa främmande språkfilm. Det vann också Palme d’Or i Cannes och fick en Oscar-nominering för von Sydow som bästa skådespelare.
Per Fly har visat sig vara rotad till den hårda sociala verkligheten i sitt hemland Danmark genom sin filmografi. Det första stora projektet han genomförde var den självformade trilogin i Danmark. De tre filmerna fokuserade på dess tre distinkta sociala klasser - den nedre, övre och medelklassen. Den första bland dessa var 'The Bench' ('Bænken') och fungerade som Fly's saga regeringsdebut.
Jesper Christensen är anmärkningsvärd som huvudpersonen Kaj, vars enda intresse är att bli full av likasinnade förlorade själar på en offentlig bänk. Men hans liv förändras drastiskt när en ensamstående mamma flyttar in i grannskapet. Han befinner sig följaktligen i att ifrågasätta sin livsstil och sin fördärvliga nu med sökande tydlighet med stor effekt.
Regissör Ole Bornedal gav den danska publiken lite välbehövlig frisk luft i form av sin 1994-thriller 'Nightwatch'. Dansk film sprids med dystra krigsdrama eller sociala krångelar och orättvisa, därför visade sig 'Nattevagten' (på den ursprungliga danska) vara ganska betydelsefull.
Det fokuserar på en juridikstudent Martin (Nikolaj Coster-Waldau) som tar ett oskyldigt jobb som nattvakt på ett bårhus. Under sin tid där är en seriemördare med en benägenhet för att skalpa sina offrens huvuden aktiv i Köpenhamn. Martin blir oavsiktligt inblandad i jakten på mördaren, som har några konstiga saker på Martins nattliga arbetsplats. Det är en spänd behandling av ett lämpligt upprörd subjekt, och Ulf Pilgaard förtjänar ett särskilt omnämnande i sin roll som detektiv som är fast besluten att fånga mördaren.
”Kongekabale” i den danska titeln, är denna spända politiska thriller en fascinerande anpassning av före detta regeringspressofficer Niels Krause Krjærs eponymistiska bok. Krjærs politiska stamtavla ger historien en säker parallell äkthet trots att den är en fiktiv berättelse.
I filmen spelar Anders W. Berthelsen rollen som den kompromisslösa reporteren Ulrik Torp, som inte lämnar någon sten oförändrad i sina försök att avslöja konspirationen bakom det danska parlamentsvalet. Søren Pilmark är helt övertygande som Erik Dreyer, den medvetna och hänsynslösa hjärnan i konspirationen, som är villig att göra vad som helst för att bli nästa danska premiärminister. Trots en förväntan om överdrift gör filmen det bra att presentera sin explosiva plot komplicerat.
Många av filmerna på denna lista har följt de strikta men organiska principerna för 'Dogme 95' -rörelsen. Tonvikten är ibland nästan oundviklig och är ett bevis på hur inflytelserik von Trier och Vinterbergs metod fortfarande kvarstår. Men 'Dogme 95' är typiskt associerad med seriös, nästan svag film. Lone Scherfigs ”Italiensk for begyndere” är ett anmärkningsvärt undantag. Det följer också 'Dogme 95' men är en romantisk komedi.
Scherfig hade anpassat den hjärtvärmande handlingen från den irländska författaren Maeve Binchys roman 'Evening Class'. De sammanhängande berättelserna om bland annat Andreas, en pastor (Anders W. Berthelsen), Olympia (Anette Støvelbæk) och Karen (Ann Jørgensen), visar en härligt upprörande uppsättning karaktärer som kämpar förlust, skapar vänskap och tar livet med aplomb. 'Italiensk for begyndere' är i en klass för sig på grund av sin unika skildring som är ganska sällsynt i sin genre.
Thomas Vinterberg framhäver sig själv i ”Jagten” (”Jakten”) som skildrar en populär dagislärare (Mads Mikkelsen) som är stödd av anklagelser om pedofili när hans liv vänds upp och ner.
Filmens inställning hjälper till att förstå hur samhället snabbt tar på sig klanderliga anklagelser om sitt nominella värde, och hur liv kan påverkas om sådana anklagelser behandlas felaktigt.
Mikkelsen verkar på en aldrig tidigare skådad nivå i denna modiga film, med stöd av Alexandra Rapaport och Thomas Bo Larsen. Hans sympatiska prestation i spetsen framhäver de spetsigt svåra frågorna i framkant, och Vinterberg gör ett utmärkt jobb för att balansera två mycket instabila sidor till sitt känsliga tema.
'After the Wedding' ('Efter brylluppet' i det danska originalet) är Susanne Biers noggrant utformade skildring av relationer, hängivenhet, välgörenhet och medkänsla. Mads Mikkelsen är huvudattraktionen för en lysande ensemblebesättning som blåser liv i detta uppfriskande drama.
Mikkelsen spelar rollen som Jacob, chef för ett indiskt barnhem där han har träffat ett särskilt band med en av de unga anklagelserna, Pramod (Neeral Mulchandani). På grund av svindlande ekonomi måste Jacob resa till Köpenhamn för att ta emot en finansiär (Rolf Lassgård) donation, eftersom han vill träffa Jacob personligen. Detta konstiga förslag sätter tonen för de häpnadsväckande uppenbarelserna som följer, med de väldragna karaktärerna som sakkunnigt drar vår emotionella investering. Gång på gång har Bier visat sin skicklighet i att hantera mänskliga känslor i utmanande och grumliga tider, och ”Efter brylluppet” är ett lysande exempel.
Carl Theodor Dreyer betraktas som en av de absolut bästa regissörerna som världsfilmen har erbjudit och med överväldigande anledning. Hans filmer hade en realism för dem till skillnad från alla andra, och hans betoning på levande, outplånlig bild resulterade i några av de bästa filmbilderna i film. 'Ordet' ('Ordet') är utan tvekan det finaste arbete han någonsin gjort.
Religion spelar en avgörande roll i detta tyst rörande och dystra drama. Det är inriktat på en lantlig dansk familj 1925, med patriarken Morten Borgen (Henrik Malberg), hans tre söner Mikkel (Emil Hass Christensen), Johannes (Preben Rye) och Anders (Cay Kristiansen) och Mikkels fru Inger (Birgitte Federspiel) .
En religiös kollision inträffar mellan Morten och den lokala skräddaren Peter (Ejner Federspiel) på grund av deras barns (Anders och Anne, spelade av Gerda Nielsen) önskan att gifta sig. De häpnadsväckande händelserna som sedan tider över Borgen-familjen understryker filmens betoning på tro bortom religion och fiendskap. 'Ordet' är Dreyers känslomässiga mästerverk, med en exceptionell hantering av ett känsligt ämne.
Thomas Vinterberg har grundligt etablerat sig som en av Danmarks stora moderna auteurs, om inte av världen. På väg till ett så välförtjänt erkännande av hans filmiska känsla kom 'Festen' ('Firandet') i form av hans första stora framgång.
Centrerad kring födelsedagsfirandet av en medelklassfamiljs patriark (Henning Moretzen), avslöjar filmen typisk medelklassstoxicitet och punkterar den falska slöjan under vilken den finns. Familjens äldste son Christian (Ulrich Thomsen) leder vägen med några direkt förödande uppenbarelser om den till synes respekterade familjen harvade förflutna.
Vinterberg var pionjär för 'Dogme 95' -rörelsen tillsammans med Lars von Trier, med 'Festen' som dess allra första exponent. Dess minimalistiska men djupt påverkande plot kompletterar vackert rörelsens gleshet och förlitan på gammal skådespelare och regi.