10 filmer som en annan man du måste se

'A Different Man' dyker djupt ner i de komplexa lagren av identitet, självuppfattning och det förflutnas hemsökande grepp. Regisserad av Aaron Schimberg och med Sebastian Stan i huvudrollen, detta psykologiskt drama följer en man som genomgår en ansiktsrekonstruktionsoperation bara för att finna sig själv besatt av skådespelaren som porträtterar honom i en scenpjäs baserad på hans liv. Filmens kusliga atmosfär och gripande utforskning av alienation gör den till en oförglömlig upplevelse som dröjer sig kvar långt efter att krediterna rullas. Om du tvingades av den oroande psykologiska spänningen och karaktärsdrivna berättelsen om En annan man ,’ det finns en värld av filmer med liknande teman. Från att utforska splittrade identiteter till de mörka hörnen av mänsklig besatthet , dessa filmer fångar samma intensitet samtidigt som de lägger till sin unika snurr. Den här listan innehåller filmer som liknar 'A Different Man', som blandar inslag av psykologiskt drama, identitetskriser och spöklik självreflektion.

10. Ögon utan ansikte (1960)

Georges Franjus 'Ögon utan ansikte' är ett spökande och poetiskt utforskande av skuld, besatthet och de mörka längderna man kan gå till för att förlösa. Filmen följer Dr. Génessier, en briljant men moraliskt komprometterad kirurg, som plågas av vanställdheten av sin en gång så strålande dotter, Christiane, efter en bilolycka som han orsakade. Förtärd av skuld och en önskan att återställa hennes skönhet, kidnappar han unga kvinnor med hjälp av sin lojala assistent Louise. I sin avskilda herrgård utför han groteska experiment, kirurgiskt avlägsnande av sina offers ansikten i ett desperat försök att ympa in dem på Christiane.

Anpassad från Jean Redons roman med samma namn, Franjus film är en kylig blandning av kropp fasa och psykologiskt drama. Filmens grundade men ändå oroande premiss knyter an till universella rädslor för identitet och bräckligheten i mänsklig perfektion. Dess drömlika bilder, kusliga kirurgiska sekvenser och Christianes oförskämda obarmhärtiga mask lyfter den till en utomjordisk nivå. Precis som 'A Different Man' utforskar 'Eyes Without a Face' temana vanställdhet, självuppfattning och besatthet. Båda filmerna utforskar hur fysisk transformation, eller strävan efter den: avslöjar djupare känslomässiga ärr, vilket gör Franjus klassiker till en perfekt följeslagare till Schimbergs psykologiska odyssé.

9. Odjuret (2017)

'Beast' är regisserad av Michael Pearce och är en provocerande och atmosfärisk karaktärsstudie som lockar publiken in i en värld av förvrängda önskningar, dolda hemligheter och känslomässigt kaos. Filmen kretsar kring Moll (Jessie Buckley), en ung kvinna som lever under sin familjs förtryckande styre, som blir romantiskt involverad med Pascal (Johnny Flynn), en mystisk och möjligen farlig man med ett mörkt förflutet. När de två blir sammanflätade i ett intensivt, flyktigt förhållande, kolliderar Molls känslomässiga kamp och hennes önskan att bryta sig loss från sitt förflutna med de hemsökande, olösta mysterierna kring Pascal. Det som börjar som en till synes okomplicerad romans förvandlas snart till ett nervkittlande mysterium, där sanningen om Pascals karaktär sakta upptäcks på oförutsägbara och oroande sätt.

Filmen hämtar mycket från den psykologiska thrillergenren, med sin långsamma narrativ och fantastiska framträdanden som bär tyngden av filmens känslomässiga resa. Buckleys framträdande som Moll är inget annat än extraordinärt, och fångar komplexiteten hos en kvinna som är instängd mellan kärlek, skuld och självidentitet. Liksom A Different Man utforskar 'Beast' teman om transformation – både fysisk och psykologisk – och effekterna av trauma på ens självuppfattning. Båda filmerna fokuserar på djupt oroliga karaktärer som navigerar i en labyrint av sina egna interna kamper, och visar hur kärlek kan bli intrasslad med manipulation och besatthet. Den viscerala intensiteten hos 'Beast' speglar den känslomässiga turbulensen i 'A Different Man', vilket gör den till en passande rekommendation för dem som söker en liknande oroande utforskning av identitet och relationer.

8. Swallow (2019)

'Svala' är en vältalig och spöklik utforskning av kvinnligt förtryck, trauma och den fysiska manifestationen av känslomässig smärta. Carlo Mirabella-Davis-regissören följer Hunter (Haley Bennett), en till synes perfekt hemmafru i förorten som börjar tvångsmässigt svälja oätliga föremål – en handling som ger henne en känsla av kontroll över sitt annars förtryckande och kvävande liv. Hunters svåra situation handlar inte bara om de föremål hon konsumerar utan är symboliskt för hennes kamp för att återta friheten i ett liv som dikteras av samhällets förväntningar och ett kontrollerande, kränkande äktenskap. När hon blir allt mer isolerad i sitt bisarra beteende, gräver Swallow djupt ner i de känslomässiga ärren som hennes man (Austin Stowell) lämnar och hennes familjs giftiga dynamik, och avslöjar de hårda realiteterna i att leva under konstant granskning.

Swallows skildring av psykiska och fysiska trauman resonerar med autenticitet och fångar desperationen hos en kvinna som är instängd i en förgylld bur. Hunters resa skildras med slående känslighet, eftersom hennes tvång fungerar som ett rop på frihet från en värld som kväver hennes ande. Bennetts prestation är fascinerande – känslig, stark och sårbar på en gång – vilket gör Hunters interna kamp påtaglig. På ungefär samma sätt som 'A Different Man' skildrar komplexiteten i självidentitet och kampen för autonomi, lyser 'Swallow' ett ljus på de ytterligheter till vilka en kvinna kommer att gå för att återta kontrollen över sitt liv och sin kropp. Båda filmerna undersöker teman om transformation när huvudpersonerna söker befrielse i en värld som har definierat dem på begränsande, skadliga sätt. Den känslomässiga intensiteten och katarsis som finns i Swallow gör den till en utmärkt följeslagare för tittare som dras till 'A Different Man', eftersom båda filmerna på ett mästerligt sätt tacklar den mänskliga önskan att bryta sig loss från kedjorna av samhälleliga förväntningar och personliga trauman.

7. Chained For Life (2018)

'Chained for Life' är en mörkt introspektiv och experimentell film som utforskar lagren av identitet och utnyttjandet av fysisk deformitet på film. Aaron Schimbergs film handlar om Rosenthal (Adam Pearson), en vanställd skådespelare med huvudrollen i en lågbudget skräckfilm, där han spelar en karaktär som förkroppsligar samhällets rädsla för det 'fula' och monstruösa. När Rosenthal kämpar för att komma ihåg sina repliker och navigera i den ofta giftiga filmbranschens miljö, drömmer han om ett enklare, mer socialt accepterat liv som servitör – en roll som för honom känns lika ouppnåelig som hans filmiska drömmar.

Filmen suddar ut gränserna mellan verklighet och fiktion, och erbjuder en självmedveten meditation över skildringen av fysiska anomalier och de samhälleliga stigmatiseringar som är kopplade till dem. Den kritiserar hur filmskapare ofta utnyttjar vanställdhet för chockvärde eller skurkroller, symboliserat av den 'fula' monsterkaraktären som hänger i bakgrunden och väntar på att användas igen. Därmed kastar Chained for Life ljus över den skadliga, reduktiva lins genom vilken människor med fysiska olikheter ofta betraktas i populärkulturen.

'Chained For Life' ger en gripande kommentar om avhumaniseringen och andraandet av individer med synliga funktionshinder. Ungefär som 'A Different Man', som tar upp teman om självidentitet och transformation, dissekerar 'Chained for Life' de interna och externa striderna för att leva i en värld som definierar dig genom ditt utseende. Filmens utforskande av spänningen mellan personlig önskan och samhälleliga förväntningar speglar de interna konflikterna som ses i 'A Different Man', där huvudpersonen måste konfrontera hur andra uppfattar hans yttre utseende. Båda filmerna engagerar sig i tanken att återta sin identitet från andras blickar, vilket gör Chained for Life till en övertygande och tankeväckande motsvarighet till 'A Different Man'.

6. The Skin I Live In (2011)

Pedro Almodóvars 'The Skin I Live In' är en kylig och minutiöst utformad psykologisk thriller som tar publiken på en upprörande resa in i de mörka fördjupningarna av besatthet, identitet och hämnd. Filmen spelar Antonio Banderas som Dr Robert Ledgard, en känd plastikkirurg som, driven av sorg och ett behov av kontroll, utför experimentell hudtransplantation på en kvinna som heter Vera (Elena Anaya), som är begränsad till sin herrgård under mystiska omständigheter. När berättelsen nyss upp blir Ledgards experiments vridna och störande karaktär tydlig, vilket tvingar tittarna att konfrontera obekväma sanningar om mänskligt begär, manipulation och transformation.

Med sitt skarpa, metodiska tempo och ögonblick av brännande känslomässig intensitet, driver The Skin I Live In sin publik ner i djupet av obehag, och lämnar dem andfådda när det avslutas. Almodóvars regi är inget mindre än briljant, eftersom han sakkunnigt manipulerar berättelsens hemligheter och avslöjar dem i precis rätt ögonblick för att maximera effekten. Filmens orubbliga skildring av trauma, både fysiskt och psykiskt, kräver ett aktivt engagemang från tittaren, som belönar dem med en mörkt tillfredsställande upplevelse som vägrar ge enkla svar.

'The Skin I Live In' är inspirerad av 1995 års roman 'Tarantula' av Thierry Jonquet. I likhet med 'A Different Man' utforskar filmen teman som identitet, kroppslig autonomi och transformation. Båda filmerna undersöker den psykologiska avgiften av fysisk förändring, om än genom olika metoder, med 'The Skin I Live In' som använder medicinska experiment och 'A Different Man' som fokuserar på den transformativa kraften hos en ansiktstransplantation. Båda fördjupar sig också i självuppfattningens känslomässiga komplexitet och det smärtsamma sökandet efter identitet i en värld som ofta definierar individer genom deras utseende.

5. Border (2018)

Styrd av Ali Abbasi är 'Border' en fascinerande och okonventionell film som blandar mörk fantasy med intimt, grundat mänskligt drama. Baserad på novellen 'Gräns' av John Ajvide Lindqvist, samma författare bakom 'Låt den rätte komma in', följer filmen Tina (Eva Melander), en gränsvakt med ett extraordinärt luktsinne, som upptäcker en främling (Eero) Milonoff) som delar hennes speciella fysiska egenskaper och förmågor. Allt eftersom deras koppling fördjupas utvecklas filmen till ett hemskt utforskande av identitet, tillhörighet och alienationen av att vara annorlunda i ett samhälle som värdesätter konformitet. Blandningen av fantasielement och rå, känslomässigt berättande gör Border både störande och djupt empatisk, vilket skapar en värld som är både konstig och verklig.

Det som sticker ut med 'Border' är dess anmärkningsvärda förmåga att grunda sina övernaturliga element i en mycket relaterbar och taktil verklighet. Filmen fångar de vanliga detaljerna – tejpen på kylskåpet, de vardagliga interaktionerna – samtidigt som den introducerar dess bisarra övernaturliga element, vilket skapar en känsla av sanning som drar in publiken. Proteserna, musiken och föreställningarna förstärker filmens unika atmosfär ytterligare. Precis som 'A Different Man' använder 'Border' teman fysisk transformation och alienationen av att leva i en främmande kropp för att utforska djupa frågor om identitet och jag. Båda filmerna fördjupar sig i utseendets transformativa kraft, men medan 'A Different Man' tacklar det genom ansiktsrekonstruktionens lins, använder 'Border' sin huvudpersons märkliga, icke-mänskliga drag för att ifrågasätta samhälleliga uppfattningar om skönhet och acceptans.

4. Thirst Street (2017)

'Thirst Street', är en förförisk blandning av psykodrama och mörk komedi som dyker in i besatthet, identitet och vanföreställning. Mot den livfulla Paris-bakgrunden följer Nathan Silver-regissören Gina (Lindsay Burdge), en amerikansk flygvärdinna som ger sig ut på en olycklig romans med en parisisk bartender (Damien Bonnard) under ett mellanland. Det som börjar som en passionerad släng upptäcks snabbt när Gina blir instängd i ett spiralnät av bedrägeri, obesvarad kärlek och självdestruktiv besatthet. Filmen drivs av Burdges mästerliga prestation, som visar upp ett imponerande utbud av ansiktsskådespeleri – som fångar den inre kaoset hos en kvinna som sakta tappar greppet om sin verklighetskänsla.

Filmen av Sean Price Williams lägger till ytterligare ett lager av visuell intensitet med sin djärva inramning och färgscheman som kompletterar filmens känslomässiga flyktighet. Den skarpa kontrasten mellan Ginas romantiserade syn på förhållandet och den kalla verklighet hon möter speglar teman i 'A Different Man', som också utforskar de psykologiska komplexiteten som kommer med transformationer i identitet. Båda filmerna engagerar sig i spänningen mellan självuppfattning och hur andra ser på oss, men medan 'A Different Man' fokuserar på de fysiska och känslomässiga förändringar som ett nytt ansikte åstadkommer, fördjupar 'Thirst Street' den förödelse som orsakats av obesvarad lust och känslomässig desperation.

3. Under The Skin (2013)

' Under huden ’ är en mästarklass i visuellt berättande, som överskrider det typiska science fiction genre genom att erbjuda en intensivt atmosfärisk och spöklik upplevelse. Filmen, regisserad av Jonathan Glazer, är en anpassning av Michel Fabers roman, även kallad 'Under the Skin', som fördjupar tittaren i den kusliga resan för en främmande varelse (Scarlett Johansson) när hon letar sig fram genom en kall, fristående människa värld. Filmen tar bokens utgångspunkt och ombildar den till en sparsam, minimalistisk berättelse som handlar lika mycket om känslor av isolering och observation som om huvudpersonens främmande natur.

Filmen sammanställer på ett briljant sätt surrealistiska ögonblick med socialrealismens grynighet, och fångar vanliga, ofta ödsliga mänskliga upplevelser i Skottland. Glazer använder färg, form och textur med sådan precision att varje skott känns noggrant orkestrerat för att framkalla råheten i den mänskliga existensen och den utomjordiska närvarons oroande karaktär. Johanssons gestaltning av den främmande karaktären är fascinerande: hennes uttryckslösa, hypnotiska uppträdande lägger till ett extra lager av alienation som är både fängslande och djupt oroande. Genom att jämföra 'Under the Skin' med 'A Different Man', utforskar båda filmerna teman som identitet, alienation och manipulation av mänsklig erfarenhet. Medan 'Under the Skin' presenterar en kall, okänslig yttre kraft, gräver 'A Different' Man in i det mänskliga psyket i dess sökande efter självförvandling. Båda filmerna fokuserar på den obekväma karaktären av att observera och bli observerad, med djupt introspektiva blickar på karaktärernas relationer till sina miljöer och kroppar.

2. Holy Motors (2012)

'Holy Motors' är en surrealistisk utforskning av identitet, transformation och den mänskliga erfarenhetens flyktiga natur. Filmen följer en mystisk karaktär, Monsieur Oscar (Denis Lavant), när han övergår genom flera roller under loppet av en enda dag. Varje 'liv' han antar är drastiskt annorlunda och ändå sammankopplat med det övergripande temat framförande. Han är en kall, nästan känslolös figur som går från att vara en mördare till en tiggare till en monstruös varelse till en familjefar – varje identitet komplett med sin egen uppsättning ritualer, möten och känslomässiga insatser. I denna ständiga förvandling ifrågasätter 'Holy Motors' själva karaktären av identitet och konsten att agera, och suddar ut gränserna mellan prestation och verklighet. Filmens struktur är medvetet osammanhängande, vilket återspeglar den fragmenterade, övergående karaktären av huvudpersonens existens. De sammanvävda berättelserna bygger på absurditet, mörk humor och hemskt gripande ögonblick, allt insvept i Carax unika visuella stil. Lavants framträdande är inget annat än extraordinärt, eftersom han sömlöst växlar mellan karaktärer med en kroppslighet och intensitet som känns nästan överjordisk.

Jämfört med 'A Different Man' undersöker båda filmerna strävan efter återuppfinning och de performativa aspekterna av identitet. I 'A Different Man' står huvudpersonens fysiska förvandling och en strävan efter ett nytt själv i centrum, medan Holy Motors presenterar en pågående, nästan existentiell flyt av roller som karaktären antar under dagen. Båda filmerna delar en meditation över det mänskliga behovet av att fly begränsningarna i sitt forna jag, men ändå fokuserar 'A Different Man' mer på den psykologiska och fysiska belastningen av förvandling, medan 'Holy Motors' njuter av den nästan absurda befrielsen som kommer med utgjutelse en identitet för en annan.

1. Elefantmannen (1980)

'The Elephant Man' är ett hjärtskärande utforskande av mänsklig värdighet, identitet och samhällets behandling av dem som faller utanför dess normer. Baserat på den sanna historien om Joseph Merrick, känd som John Merrick, i filmen, följer berättelsen livet för en man som lever med svåra missbildningar i 1800-talets London. Joseph, som på ett grymt sätt utnyttjas som en attraktion för sidoshower, räddas av Dr. Frederick Treves (Anthony Hopkins), som är en medkännande kirurg. När historien utspelar sig i David Lynch-regissören avslöjas Merrick för att vara mycket mer än det groteska yttre som samhället märker honom med. Under de fysiska missbildningarna ligger en man med stort intellekt, känslighet och, allra djupast, en djup längtan efter mänsklig förbindelse.

Lynchs mästerliga regi säkerställer att filmen undviker melodraman som lätt kunde ha överväldigat ett sådant ämne. Istället är filmen ett dystert och intimt porträtt av en man som kämpar för att bli sedd för den han verkligen är snarare än vad han ser ut att vara. Filmens cinematografi, fantastiskt fångad i svart och vitt, tjänar till att understryka den skarpa kontrasten mellan Merricks yttre utseende och hans inre mänsklighet. John Hurts skildring av Merrick är inget annat än extraordinärt, eftersom han ger liv till en karaktär som, trots att den är fysiskt isolerad, svämmar över av känslomässigt djup och komplexitet.

Jämfört med 'A Different Man' är 'The Elephant Man' en gripande meditation över smärtan och sårbarheten som är inneboende i fysisk transformation, både externt och internt. Medan 'A Different Man' utforskar en psykologisk resa av självuppfinnande genom en transformativ procedur, fokuserar 'The Elephant Man' på hur samhällets uppfattning om fysiskt utseende kan hindra ens förmåga att få kontakt med andra. Båda filmerna frågar kraftfullt om det är möjligt att se bortom ytan och verkligen förstå en person för vem den är. I 'A Different Man' är huvudpersonens kamp för identitet rotad i hans strävan efter acceptans och extern validering, medan Merricks resa i 'The Elephant Man' är ett desperat försök att ses som mer än hans yttre missbildningar, för att hitta vänskap , och att bli accepterad för sin själ, snarare än sin kropp. Om du gillade 'A Different Man', kommer du att älska 'The Elephant Man' för alla dess komplexitet och känslor.