Recension: 'Downward Dog' talar men visst är det hårt i öronen

Åtminstone kreditera personerna bakom Nedåtgående hund med att göra en talande djurshow som inte är söt. Inte säker på varför de tyckte att otroligt irriterande var en uppgradering.

Titelkaraktären i den här ABC-serien, som börjar på onsdag kväll, är Martin (röst av Samm Hodges, programmets medskapare), som berättar vinjetter från sitt liv med en ung kvinna som heter Nan, ibland direkt till kameran (när hans läpparna rör sig som om de pratar), ibland i voice-over.

Han är olustig, oinsiktsfull och - när nyfikenhetsfaktorn försvinner, vilket nästan är omedelbart - osynlig.

Människorna i showen är inte mycket bättre. Nan, spelad av Allison Tolman (Molly Solverson från säsong 1 av Fargo), lever ett trist liv som inkluderar ett jobb för någon form av bildformningsföretag - reklam, kanske? Det är svårt att säga. Hon belastas av en hjärnlös chef, Kevin (Barry Rothbart), en karaktärstyp som har blivit matt av överanvändning.

Nans personliga liv är lika planlöst och ointressant som hennes karriär. Hon fortsätter att göra slut med Jason (Lucas Neff) och bli ihop igen. Martin riffar på deras sexuella kopplingar och Nans andra relationer otippat. Showen, som är baserad på en webbserie, vill vara ett hundperspektiv på en tjejliknande tillvaro.

Det hade varit bättre att bara låta några talande hundar lämna en löpande kommentar till faktiska avsnitt av den HBO-serien, i stil med Mystery Science Theatre 3000.

Kanske försöker programmet att passa in i lådan med medvetet olustiga komedier, som har några anständiga invånare, som FX's Baskets. Problemet är hunden. Han ska vara en uttråkad slacker-filosof, men i karaktärsmässiga termer är han för inkonsekvent för att fästa sig vid.

Ena minuten funderar han över Nan som Gud, nästa stund pratar han om henne som om hon är den undergivna halvan av ett kvasi-romantiskt förhållande där han är dominerande.

Ja, icke-talande hundar kan vara mystifierande oberäkneliga, men du förväntar dig mer av ett djur som är smart nog att motivera sin egen TV-serie.

Och så är det den där vovve rösten. Martins intetsägande funderingar kommer fram i surfar-dude-slarvigt tal som avbryts av oändliga likes och du vet och jag menar det där tältet på även ett halvciviliserat öra. (Åtminstone kunde hunden i den smarriga filmen A Dog’s Purpose, som släpptes i januari, tala en du vet-fri mening.)

Martin kan ha plockat upp detta från Nan, som också har åkomma. Jag räknade 14 likes under den första 1 minut och 50 sekunderna av avsnitt 3. Det är bortom mänsklig uthållighet, även för en hundälskare.

Människorna kan förresten inte höra hunden. Tur för honom. Om de kunde skulle det innebära en snabb resa tillbaka till pundet. Har du en som är mindre tråkig?