Recension: Women Talking is Stagey and Inautentic

Låt oss börja med att säga något ganska uppenbart men det måste fortfarande sägas: Sarah Polley är en stor talang. Oavsett om hon skådespelare eller regisserar har jag alltid beundrat hennes arbete. Faktum är att Stories We Tell är en av mina favoritdokumentärer genom tiderna. På tal om dokumentärer, ett ämne som har utforskats i flera nyligen släppta facklitteraturprogram och filmer är kvinnor som flyr sekter (The Vow, Escaping the NXIVM Cult, Keep Sweet: Pray and Obey och John of God, för att nämna en få.) Om du såg dessa dokumentärer och lyssnade på de upprörande berättelserna om kvinnor som flyr sekter, skulle du veta hur långsökt Women Talking är. Trots Polleys goda avsikter känns filmen scenisk och oäkta. Allt - från upplägget till dialogerna - har en känsla av pretention.

Så varför känns Women Talking så konstlat? För att förstå det måste vi först prata om berättelsens upplägg. Det mesta av filmen är upplagd i en höloft, där en grupp kvinnor har samlats för att diskutera hur de ska reagera efter att flera fall av våldtäkt och sexuella övergrepp har avslöjats inom deras samhälle. Kvinnorna begränsar sina alternativ till tre: gör ingenting, stanna kvar och slåss eller lämna. Till slut, efter flera passionerade argument fram och tillbaka och intensiv diskussion, bestämmer de sig för att lämna.

Mitt första problem med hela upplägget är hur ofattbart det är. Det kan fungera som en teaterpjäs eller ett tankeexperiment, men som en film känns tanken på att alla män (utom en) i en patriarkal religiös koloni är borta medan kvinnor funderar och diskuterar vad de ska göra härnäst falsk från början . Sättet som män i religiösa kulter utövar makt är genom att kontrollera varje aspekt av kvinnors liv. Så det är ofattbart att män skulle lämna ett gäng kvinnor i en så hårt kontrollerad miljö ensamma för att diskutera hur de kan fly. Om vi ​​går tillbaka till dokumentärer, är ett av huvudelementen som stack ut hur kvinnor som så småningom flydde planerade sina löpturer. Det krävde noggrann planering i månader, och i de flesta fall kunde de bara göra det efter lite hjälp utifrån. Om det var så enkelt att ta sig ur en våldssekt som det visades i filmen, skulle mycket fler kvinnor ha undkommit sekter. Men sanningen är att väldigt få gör det.

Mitt andra huvudproblem med filmen är att kvinnor som har tillbringat hela sitt liv i fångenskap inte låter lika lärda och sofistikerade som huvudkaraktärerna i den här filmen. Tänk på vilken typ av kontrollerade liv dessa kvinnor har levt. De hade aldrig någon form av utbildning (Faktum är att detta är väldigt tydligt i en scen, där en av karaktärerna inte förstår vilken riktning som är var.) Dessa kvinnor hade heller aldrig någon interaktion med omvärlden. Med en sådan sorts exponering, eller brist på sådan, hur kan dessa kvinnor komma med så välformulerade filosofiska och moraliska argument? Ibland verkade det för mig att jag inte tittade på en grupp kvinnor i en sekt som planerade sin nästa handling utan snarare ett gäng filosofistudenter som argumenterade i en gruppdiskussion om rollspel.

Jag vet att jag förmodligen är för teknisk när det gäller detaljer. Det är uppenbart att Polley var mer intresserad av att utforska den mentala aspekten av att fly från en sekt än den fysiska. Ändå är Polleys ointresse för att skapa en trovärdig kult en av de främsta anledningarna till att filmen inte lyckas få ihop alla idéer på ett sammanhängande sätt. Hon är mer intresserad av budskapet än det nättiga med flykten. Och om det innebär att skapa en konstgjord värld där karaktärerna används som blåshorn, så är det så.

Jag vill inte bagatellisera de problem som filmen försöker lyfta fram. Jag är mycket medveten om hur viktiga och aktuella de är – det är därför jag inte har missat en enda dokumentär som gjorts om ämnet under de senaste åren. Men som vi alla vet garanterar inte ädla avsikter en bra film. Women Talking kan ha ett syfte, men det har ingen själ.

Betyg: 1/5