Blivande filmer har en bestående dragningskraft och fångar essensen av självupptäckt och tillväxt på ett sätt som resonerar med publiken. Netflix' Frybread Face and Me ’ är ett lysande exempel på denna genre, som skickligt väver en berättelse som utspelar sig 1990. Berättelsen kretsar kring Benny, en 11-årig pojke från San Diego, och en indier som är bortkopplad från sina kulturella rötter. Besatt av Fleetwood Mac och i hemlighet utklädd till Stevie Nicks, har Benny omedvetet också lärt sig att dölja sin sanna identitet för sin far. Men när han skickas för att tillbringa en sommar på sin mormors fårfarm i Arizona och möter sin kusin Frybread Face, ger sig Benny ut på en omvälvande resa. Filmen utvecklas vackert när Benny upptäcker vikten av familjen, fördjupar sig i sitt arv och i slutändan lär sig mer om sig själv under processen.
Under skicklig regi av Billy Luther utspelar sig filmen som en levande gobeläng av berättande. Skådespelarna, med talanger som Keir Tallman, Charley Hogan och Sarah H. Natani, levererar framträdanden som blåser liv i karaktärerna. När berättelsen utforskar ursprungsbefolkningens upplevelser väcker frånvaron av sådana berättelser från mainstream media frågan om hur många outtalade historier som ligger dolda. Så låt oss se om det är baserat på en sann historia eller inte.
Även om 'Frybread Face and Me' inte är en strikt sann berättelse, bär den prägel av äkthet från de personliga erfarenheterna av dess författare och regissör, Billy Luther. Luther, som navigerade i komplexiteten i sin egen inhemska och queera identitet under tonåren, kanaliserar dessa kamper in i filmens berättelse. Han har dock erkänt att det inte bara är hans historia utan historien om alla som någonsin känt sig marginaliserade och frånkopplade. han sa , 'Jag kände att det här kunde vara en berättelse - och det är inte bara min berättelse. Jag har varit på festivalkretsen och många inhemska och icke-infödda har sagt, 'Herregud, det påminner mig om hemmet och min upplevelse av att vara bortkopplad från en kultur och ett samhälle!'”
Autenticiteten i 'Frybread Face and Me' är djupt rotad i den noggranna uppmärksamhet på detaljer som regissören Billy Luther hällde i uppsättningen och bakgrunderna. Luthers personliga prägel är uppenbar när han inkorporerade specifika föremål från sin mormors väggar, vilket förmedlade en genuin koppling till sina egna upplevelser. Han betonade konstteamets samarbete och beskrev uppsättningen som en gemensam vision av skådespelaren och besättningen som behandlade Navajo-miljön som en förlängning av deras egna familjehem. Detta kollektiva tillvägagångssätt gav filmen en påtaglig realism.
På frågan om karaktärens queerness delade Luther öppet att han grävde ner sig i sitt livs komplexitet och enkelhet och kastade ljus över en del av sig själv som han, liksom många andra, kände sig tvungen att dölja utan att helt förstå varför. Han sa: 'Jag fördjupade mig verkligen i min personliga erfarenhet och hur mina mostrar och farbröder behandlade mig och stöttade och utmanade mig på vissa sätt. Benny är 11 år gammal i filmen och vid den tiden spelar det egentligen ingen roll. Du identifierar inte nödvändigtvis något, utan också till parallellen med mormodern som bor i Hózhó, som är balans och harmoni – och det är navajokulturen, som balanserar den manliga och kvinnliga. Det är lika.'
Filmen resonerar hos en bred publik genom att skickligt navigera i universella känslor utan att anta en predikande ton. Filmen tar upp den oundvikliga spridningen och utspädningen av kultur till följd av omlokaliseringar, utan att beklaga det eller lägga skulden på det. Istället skapar det ett säkert utrymme för tittarna att erkänna den sorg som är förknippad med förlusten av arvet utan att bära ansvaret för den bredare frågan. På samma sätt, när filmen utforskar familjens teman, hyllar den de universella glädjeämnen som förenar människor snarare än att dröja vid de tider då sådana ögonblick kan vara frånvarande.
I sin fiktiva berättelse väver 'Frybread Face and Me' intrikat trådarna av verkliga människor, genuina upplevelser och autentiska berättelser, och skapar en värld som känns som en väsentlig verklighet som väntar på att utvecklas. Allt eftersom filmen fortskrider fungerar den som en gripande påminnelse om att det inom varje individ finns en unik resa av självupptäckt och kulturell koppling. Filmen framstår inte bara som en filmisk skapelse utan som en spegel som speglar den delade mänskligheten i all dess komplexitet.